gilli

 

 

Det här blir mitt första inlägg på bloggen sen jag kom till nya Zeeland.  Här börjar berättelsen:

 

Morgonen den 30:e december (för övrigt min lillasyster Julias födelsedag, grattis syrran) var dagen för utresan. Jag gick upp tillsammans med resten av min familj för att sjunga och ge lite presenter till födelsedagsbarnet. Efter det och lite gröt till frukost åkte hela familjen till Arlanda. De sa alla hejdå och det blev kramar och de vanliga procedurerna. Känns bra att vara saknad faktiskt.

 

Flygresan till London Heathrow är snabb och lugn. Två timmar efter man befunnits sig på Svensk mark sätter man fötterna på Englands största flugplats. Där hade jag lite tid på mig innan flyget mot Auckland via Los Angeles skulle lyfta. Jag käkade lite och snackade med en svensk kille som skulle flyga till Chicago där han studerade och spelade hockey.   Efter ett tag blev det ”go to gate” och jag sa hejdå till hockeypojken och vandrade till Gateen som skulle leda mig till en 747-400 eller en i folkmun kallad jumbojet. När jag visade mitt boarding pass till en från Air New Zealand sa hon att jag skulle ställa mig en speciell kö för att jag behövde ett nytt boarding pass. Jahap bara det löser sig tänkte jag men var ändå lite irriterad. Efter ett tag blev jag hämtad av en kvinna och förd till en disk. Där frågade hon efter mitt Visum till Amerika. VA? ”No no I’m going to Auckland New Zealand not USA!”

 

”You need a visa for USA just to land there”. Jag ska tillbringa några timmar på flygplatsen I USA och “bara” gå igenom säkerhetskontroller för att sedan sätta mig på samma plan igen.

 

Sen berättade hon vidare att jag var tvungen att hitta en dator, logga in och ansöka om ett visum till USA och betala $14 och sedan komma tillbaka innan gaten stängs, om ca 30 min.

 

Jag sprang för att hitta en dator, jag blev stressad och irriterad och tänkte att nu fan kommer jag inte att komma iväg. Tillslut hittade jag en dator, lade i lite mynt (tack mamma för fickpengarna jag fick innan jag åkte) och satte började skriva på ansökan. Jag var nog jävligt snabb för bara tio minuter senare kom jag lökig tillbaka till gaten för att ställa mig i samma kö igen. Efter ytterligare liten väntan hämtade samma kvinna mig igen och fick ta emot lite kritik som jag faktiskt vet att just hon inte förtjänade. Men jag var ju allmänt lite besviken att jag inte fått någon info om att man behövde visum för USA för att landa på en Amerikans flygplats, men lesson learned.

 

Tillslut fick jag gå ombord. För er som flygigt långt förut och på en jumbojet vet att det är stort, och sen att man har en egen TV med massa grejer. Jag tittade på flera filmer under flygresan över haven bland annat: Wall Street: Money never sleeps, The Town, Tomorrow when the war began, Avatar mf.

 

Resan mellan London och LA tog ca 11 ½ timmar och jag sov inte alls. Måste säga att se Kanada och USA från luften under kvällen och natten var otroligt vackert. Speciellt LA var riktigt fint med allt ljus.

 

När jag landade på LAX gick vi av, fick ett bevis på att vi var transfers ställde oss i en kö, stod i kö, fortsatte stå i kö, och sen gå fram till en tjänsteman som tog mina fingeravtryck, bilder och frågade en frågor och sen såklart stämplade en massa papper. Sen var det bara att vänta lite till innan man fick gå på planet. Allt om allt så gick det faktisk ok men kunde vart smidigare tycker jag personligen.

 

Resan mellan LA och Auckland tog ytterligare 12 timmer och jag sov för det mesta. Någonstans förbi Hawaii blev det nyår för mig men jag hoppade faktiskt champagne till frukost, kände inte riktigt för det.

Jag var inte riktigt 100 på vad jag skulle göra när jag kommit till Auckland. Efter ett antal sms och två extremt dyra telefonsamtal som helt raderade mina pengar på mitt kontantkort fick jag reda på att jag skulle ta buss till ett ställe som heter Waihi. Jag hade landat vid sjutiden och den bussen gick kl 12. Under väntan käkade jag på donken och lirade fm.

 

Instruktionerna jag fått från Nilda (mamman i familjen som jag ska bo hos) sa att jag skulle säga mitt namn till busschauffören. Han däremot sa annat och jag var nära att inte komma på bussen. Som tur var hade några brittiska killar en extra biljett så jag kunde i alla fall komma en bit.

 

När bussen stannade på ett ställe som hette Manakau City fick jag reda på att jag skulle byta buss. Jag hade ingen aning vad för buss men fick i alla fall reda på varifrån bussen gick och vilken bussföretag det var. Jag frågade runt allt och alla och efter att väldigt många bussar åkt förbi började jag faktiskt tvivla på att jag skulle kunna komma någonstans. Som tur var kom en buss som skulle stanna vid Waihi och jag kunde låna en kvinnas mobil för att få mitt bokningsnummer, försäkrade chauffören att jag hade en biljett och kom på bussen. Jag var nervös under större delen av hela bussresan och det hjälpte inte att jag inte kunnat smsa min familj eller Sara för att hälsa gott nytt år, det kändes jobbigt.

 

Tillslut kom jag fram och jag blev upphämtad av David (pappan i familjen) och Daniel (lilla sonen).

 

Vi åkte jeep ut till deras farm. Det var så otroligt vackert och härligt där ute.

 

 

 

//Gilli